En andra chans - när kvinnan inte får det i en förlossningsdepression

Igår kväll tittade jag och T på den dansk-svenska filmen En Andra Chans (2014). Längst filmen får vi möta ett par som nyligen blivit föräldrar, och där barnet plötsligt en natt under oklara omständigheter dör. Kvinnan, som är i förståeligt chocktillstånd, vägrar ge ifrån sig barnet och säger upprepat att hon kommer ta livet av sig om de tar hennes barn ifrån henne när fästmannen vill ringa efter ambulans. Mannen tänker praktiskt - av rädsla till kvinnans hotelser väljer han att åka till en familj och byta ut det döda barnet mot ett levande. I sitt arbete som polis hade han tidigare besökt familjen som var präglat av missbruk och misshandel.

 

Det är en diskussion i sig om moralen att byta ut ett barn mot ett annat. Om barnarov när socialen sviker. En man som vill hjälpa ett barn. Jag lämnar den.

 

Kvinnan får reda på läget, och under en kvällspromenad med det nya barnet tar hon livet av sig. Under filmen har vi fått följa hur kvinnan uppenbarligen inte mår bra, men försöker dölja det. Säkerligen försvarsmekanism av förnekelse. Vi får se en skildring av en hysterisk kvinna. Längre fram i filmen visar det sig under obduktion att deras döda barn blivit utsatt för shaken baby syndrome, skapat av modern (Shaken baby syndrome används dock inte längre som medicinsk term under samma premisser, hör gärna p3 dokumentär om ämnet).

 

Det är där jag vill öppna för diskussion. Kring förlossningsdepression, psykos och vinkeln som förs fram vilket kan låta som ett uttalande som detta

 

Jag känner ingen sympati för barnmördare alltså

 

Hon måste ju varit helt galen

 

Hur fan kan man göra så

 

Siffrorna varierar, men mellan var 8onde och 10onde kvinna får förlossningsdepression. Moderskapet har historiskt setts som kvinnans syfte i livet. I och med ett barns födelse får kvinnan (även fadern, såg vad ni tänkte) en ny identitet som hon ska anpassa sig till vilket innebär en stor omställning. Ni ska ju vara lyckliga nu, i förväntan av både kvinnan själv men framför allt omgivningen. Trots att det är såpass vanligt med förlossningsdepressioner är det därför fyllt med skam och tabu. Forskning antyder även att de som söker hjälp känner dessutom att de blir misstrodda, upplever att deras känslor normaliseras och inte tas på allvar (Holopainen, 2002). Fenomenet baby blues kan också vara PTSD, leda till psykos och ta år att bearbeta. Det handlar inte enbart om ställningen moder i relation till omvärlden, du har även fysiskt tryckt ut ett barn och förlorat mycket blod i en långvarig kroppslig process (för att inte anta det ansvar och utomstående press en moder på perfekt graviditet ska ha - se Nour El-Refai). Ett barn som växt i din mage i 9 månader. För vissa en fantastisk upplevelse, men andra traumatisk upplevelse neurologiskt.

 

Det är en okänd siffra för allmänheten hur många barn som blir mördade av sina mödrar under psykos. Däremot under en snabb googling av spädbarnsmord dyker flera fall upp om fäder som mördat sina nyfödda barn, eller modern.

 

Om vi utgår från att händelseförloppet i filmen hade hänt på riktigt skulle jag inte bli förvånad även om det så skulle vara ovanligt. Enligt 1177 så utvecklar mödrar med förlossningspsykoser det inom 4 veckor efter barnet föds, och i Sverige får föräldrar formulär av vården efter 6-8 veckor. I värsta fall kan det ta ännu längre tid. I värsta fall kan det även vara så att kvinnan fortfarande trycker undan skammen. Ännu värre i och med den tryckta stressade vården kan vi lätta åtanke till hur mycket påverkar detta vården efter förlossningen? Vi vet att förlossningskliniker lägger ned, psykiatrins väntetider är otroligt långa. Är vi kanske redan i dystopin att i mörkertal av föräldrar som kanske inte får det stöd och hjälp som behövs, och i samband med vad som tagits upp tidigare i texten om bemötandet kan det bli åter en anledning för föräldrar att inte söka vård.

 

Med det sagt menar jag inte att rättfärdiga hennes handlingar, däremot menar jag att det inte är så enkelt. Ingen frisk moder vill mörda sina barn, och konsekvenserna i samband med den psykiska ohälsan gjorde att hon slutligen tog livet av sig.

 

Jag tänker på hur viktigt det är att anhöriga omkring nyblivna föräldrar finns där på ett öppet förhållandevis sätt. Det ger filmen även en anblick på att vi som åhörare till filmen ska dra en kort visit tanke åt; när moderns föräldrar vid diskussion om hur begravningen ska se ut utbrister i ett “Vi skulle ha kommit tidigare”. Fadern försöker närma sig henne med frågor om det hela, vilka hon reagerar kraftigt negativt åt. Hade han inte varit ensam i detta läge hade situationen sett annorlunda ut.

 

 

Vid slutscenerna kan vi se hur fadern tänder ljus på barnets grav vilken ligger bredvid kvinnans. Jag tänker på hur fruktansvärt hon måste ha mått för att det skulle gått så långt. Hennes förtvivlan när barnet dog. Hur hon försökte amma det trots att det var dött. Ett barn som aldrig fick växa upp. Ett barn som behövde hjälp. En pappas sorg och förtvivlan. En kvinna som inte fick en andra chans i sin förlossningsdepression.

 

20.06.2019 kl. 12:14
Under konstruktion

Senaste kommentarer